Höstdepression

Mmm jag brukar alltid drabbas av det... Men jag trodde att jag skulle kunna finta den denna gången... Men icke.

Mamma ringde för drygt en timme sedan och berättade att dem hittat deras katt påkörd ute vid vägen. Emil var mammas sällskap när jag flyttade. Så slapp hon vara ensam där hemma när pappa jobbade.
Men nu finns inte Emil.
Innan hade Emil Morris som sällskap. Men i augusti så försvann han. Ingen aning om vart. En morgon kom han bara inte tillbaka.
Det hemska nu är att veta hur man ska agera. Ska man bara plocka undan alla saker och låtsas som att ingen av dem har funnits? Ska man skaffa en ny katt som ska ersätta Emil? O tänk om den också blir påkörd?

Usch orkar inte sånt här nu...

Tur att det finns ljuspunkter i ens liv som gör att hela världen bara skiner. Tack för att ni finns.

Kommentarer
Postat av: sandra

beklagar sorgen. det är jätte tråkigt! Kram på dig gumman!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback