Inte alls lika nöjd

Igår gick jag äntligen till doktorn. Lite olikt mig som avskyr doktorer och alltid hoppas på att saker o ting ska gå över av sig själv.
När jag kom in i rummet frågade läkaren var jag hade ont och när jag berättade frågade hon om jag gick på p-piller...
En liten oro väcktes i mig och efter några fler frågor sa hon att hon misstänkte att jag hade en blodpropp i vaden men att det inte var helt hundra. Hon ansåg att jag skulle åka hem, ta på mig mina stödstrumpor och ta några ipren. Hade det inte gått över på 12 timmar skulle jag tveklöst ta mig till sjukhuset. När jag gick ut var allt som en overklig dimma och det kändes som att allt snurrade.
När jag stod på apoteket för att köpa ipren var det som att jag såg mig själv utifrån och jag har nästan lite minnesluckor där emellan.
Åkte hem och la mig på soffan med mina stödstrumpor och benet högt som läkaren ordinerat.
Men jag fick inte någon ro i kroppen så jag och mamma åkte in till akuten.
Där höll dem med läkaren och berättade att man endast utförde ultraljud kontorstid ändå. Ultraljud som tydligen var tekniken man använde för att hitta blodproppar...
Hem igen till Filip som tog hand och pysslade om mig. Somnade med huvudet i hans knä och undrade vad jag skulle gjort utan honom.

Idag kom mamma och hämtade mig halv nio. Checkade in mig på akuten där jag blev hänvisad till medicin akuten.
Fick lägga mig i ett rum där på en bår och vänta på att första sjuksyrran skulle komma.
Detta var en rar kille som var väldigt lugn och pedagogisk. Vi pratade om min sprutfobi och jag blev varse om att det var oundvikligt...
Jag fick emlaplåster och vi pratade mycket om andningen. Andades bara med bröstet och inte med magen och mina axlar var nästan under öronen så spänd jag var.
Sen var det dax för EKG, kolla blodtrycket, syrehalten i blodet osv. Det var flera olika människor som kom in och ut och klämde, kände och kollade.
Senvar det dax... Jag fick emlaplåster och fokuserade på att andas och slappna av.
Det stack till och pirrade obehagligt i armen.
Man analyserade blodet och skickade vidare mig på ultaljud vilket kunde ta lite tid. Så jag blev rekomenderad att sätta mig i cafeterian och läsa så skulle man ringa mig när det var dax.
Så jag gick upp, köpte två tidningar och en korv med bröd, en kaka och en läsk.
Precis när jag skulle sätta mig ringde telefonen.
Det var Filip som undrade hur det gick. När vi pratade pep det till och jag la på luren och tog nästa samtal. Det var papap som undrade hur det gick... Sen pep det till igen och jag la på där med. Nu var det fysiologiska avdelningen som sa att jag kunde komma på ultraljud. Jahapp... Svalde korven i två tuggor och kilade bort dit.

Där fick jag sätta mig på en "säng" och hon började med att undersöka mig redan uppe vid ljumsken. Kladdigt och kallt precis som dem säger... Och i det här fallet var hela benet kladdigt när det var över.
Fick se hur artärerna och venerna gick och hur dem klämdes åt som dem skulle när hon klämde på mitt ben. Såg hur blodet transporterades osv. Lite läskigt men samtidigt intressant.
En läkare kom in och kollade på alla bilderna och han höll med om att mina ådror var alldeles utmärkta.

Ner till medicin igen och fick sitta i ett väntrum i drygt 45 min.
Sen in i ett samtalsrum där jag skulle vänta på läkaren.
Hon dröjde rätt länge och då börjar man ju spekulera lite till. Tänk så är det något allvarligt med tanke på att jag fick sitta i ett samtalsrum och inte bara något undersökningsrum...
Men jodå allt var bra och jag kunde åka hem.

Så det har varit två röriga dagar. Men skönt att veta att allt är under kontroll och att det bara måste varit en otrevlig och oturlig sträckning.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback